Hästar

Helgens besök på Bäckaskogs slott bjöd också på lite hästar.
Två stora ardennervalacker som drog en stor vagn.
Till barnens stora glädje fick vi klappa hästarna, och t.o.m. åka en liten kort tur i vagnen.

När jag tittade på bilderna kom jag att tänka på en av mina favoritdikter av Nils Ferlin.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå -
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Om en sömmerska öppnar ett fönster
och ger dem en sockerbit
kan det hända de bultar med mulen
när de nästa gång kommer dit.

Men de skrattar aldrig. De smålog
ej ens åt Klumpfota-Klas,
min barndoms Klumpfota-Klas,
vilkens kinder av glädje blev röda
när man tog hans tenor för bas.

Som gjorde sig köpstark och viktig
för stora ardenner ibland
att ögna på hov och på tand.
- Men hästar har ingen humor,
inte det minsta grand.

Mys-experter

Ja, visst måste man få kalla dem så, dessa två äldre herrar som verkligen kan kosten att mysa. Total avslappning, oftast var för sig men ibland tillsammans. Tätt, tätt sammanslingrande.

Får mig att tänka på denna underbara kärleksdikt:

Kärlek

Tillsammans ligger de i sängen

samma kudde

hon är svart mjuk och varm

han är ljus spinkig och känslig

tätt ligger de

samma ställning

hennes ögon är halvt slutna

hon njuter

hans händer tar kärleksfullt om hennes öra

länge ligger de

tills han faller i sömn

så sträcker hon på sina fyra ben

lämnar långsamt sängen

                                                                            AnnMari Urwald